Jag och Herr Ibsen.

Jag brukar gilla att läsa om gamla författare.
Framför allt gillar jag historierna om hur spelet
bakom kulisserna i den tidens kulturliv såg ut.

Tex så fullkomligt älskar jag historien om hur Victor Hugo,
som efter att ha skrivit Les Miserables var så nervös över
hur den skulle tas emot av parispubliken att han flydde ut på
landet till en liten stuga i skogen för att undvika recensionerna.
Nyfiken och i våndor författade han ändå till sist ett brev till sin
förläggare för att få veta vad tidningarna och publiken
tyckte om hans verk. Det coola med det där brevet var att
det innehöll ett enda tecken: ”?”

Det tog lång tid för Hugo att få sitt svar och jag kan bara
föreställa mig hur han mådde, och hur mycket han
förbannade det franska postväsendet.
Men till sist kom svaret från förläggaren.
Det stod kort och gott:

”!”

Victor packade såklart direkt sina väskor och återvände
hem för att kunna ta emot parispublikens hyllningar.

----------------


En annan sak som roar och fascinerar mig är striden mellan
Ibsen och Strindberg. Det sägs att de hade ett väldigt speciellt
förhållande till varandra. De hade aldrig mötts, men uppblåsta
kulturpersonligheter som de var, hade de såklart grym
koll på vad den andre företog sig och vilka recensioner den
andre fick. De var helt enkelt avundsjuka och sura gamla
gubbar som tog varje tillfälle i akt att offentligt tala
nedsättande om varandra. Det finns tom litteraturforskare
som hävdar att några av de mest negativa mansporträtten
i deras respektive pjäser har skrivits med författarkollegan
som förebild!

Men längst gick ändå Ibsen.
Det sägs att han alltid hade en bild av Strindberg stående
på sitt skrivbord. En dag frågade en vän honom om saken:

-Varför har du en bild på honom på skrivbordet, ni känner väl inte varandra?

- Nej, sa Ibsen.....Men jag kan inte skriva en enda rad utan att se den galne mannen i ögonen!

Jag kan bara lakoniskt konstatera att kulturlivet
var mer spännande på den tiden....

Tillfälligheternas spel.

"Vill du hänga med till en krigzon och spela in ett TV-program?"
Det var Joel som frågade och jag sa självklart ja.

Det startade en kedja av händelser som gjort mitt liv avsevärt
mycket innehållsrikare och som lett fram till att jag nu driver
ett barnhem i Etiopien. Fråga mig inte hur det gick till,
men jag slås ofta över alla tillfälligheter som ledde till att det
blev så.

För om inte företaget som jag jobbade för ansett att de var
för farligt att skicka ner 10 personer till Sudan, hade nog
det här inlägget handlat om något helt annat.
Typ Darfurkonflikten eller FN-styrkor i Afrika.

Och om inte formatutvecklarna på Jarowskij tänkt fel och om
lagstiftningen kring skolbyggen i Etiopien sett annorlunda ut,
hade vi aldrig kommit på tanken om att bygga ett barnhem.

Och om inte vi byggt ett barnhem hade jag aldrig träffat
och blivit nära vän med Mesgano och "Brorsan",
två etiopiska byggnadsarbetare som förmodligen är de
bästa människorna jag någonsin träffat.

Om vi inte känt att vi saknade dramaturgi och riktiga
historier hade vi aldrig börjat filma de 12 barn som nu
bor där. Hade det inte varit min tur att filma första
dagen det skulle göras personporträtt hade jag aldrig
fått lärt känna dem som jag gjorde under alla intervjuer.
Då hade nog Daniel gjort det och velat fortsätta.

Och hade det inte varit så förtvivlat svårt att filma pga av alla
folkmassor vi drog på oss jämt, hade jag aldrig klättrat upp på
det där taket i smyg på natten för att kunna få en chans att filma ostört.

Hade jag inte gjort det hade jag aldrig sett hur Tilahoun
somnade i sin koja på sin pressenning, medan hans bror
sjöng och la sin arm över honom som enda täcke.

Och hade jag inte gjort det hade jag aldrig sett hur Sinabwa
vaknade upp naken under en pressenning på trottoaren
och sträckte på sig för att återfå värmen efter natten.

Hade det inte varit för alla dessa tillfälligheter hade jag
dessutom gått miste om allt som gör mig så glad idag.
-Glädjen över att det blev så bra till slut.

Glädjen över att jag kan stå med min nyinköpta systemkamera
och ta en bild som den ovan på ett lyckligt fd gatubarn i ett
barnhem jag själv har varit med att bygga upp.

Och jag hade definitivt aldrig stått med gråten i halsen framför
tolv barn som står på kö för att krama mig och som viskar
"I love you, Mats" i örat på mig när de säger farväl för den här gången.
Tolv barn som var totala främlingar för mig för bara ett år sedan.

Då är jag så tacksam för tillfälligheter.
Lyckliga, underbara, tillfälligheter.

Ont skall med ont fördrivas?

Två typer av brottslingar fick sina straff idag.
Stureplansprofilerna fick fyra år i finkan.
Björnen som gett sig på och attackerat två jägare fick en kula
i huvudet, sedan blev den släpad och upphängd till allmän
beskådan från en helikopter.

Tanken slog mig att väldigt många i Sverige nog hade velat att det var tvärtom.
Läskig tanke.

-Både för människor och björnar.

Full och dum i hela huvudet.

Jag och E hade middag igår.
Johan, Frida, Martin, Tesso och Sigge var där.
Vi åt Boeuf bourguignon och toscapäron.
Sen drack vi sprit.
Massor av sprit.
Och jag, jag drack som vanligt mest.
En sak man bör veta om mig är att jag säger
väldigt konstiga saker när jag är full.
Saker som jag inte riktigt menar.
Det konstigaste jag sa igår var:

"Jag har alltid drömt om att simma Vansbrosimmet."

Jag vet inte hur vi kom in på det, men Martin, en
mkt vältränad man i sina bästa år, skall
tydligen genomföra alla svenska tävlingsklassiker
nästa år. När han är i full färd med att berätta om
sina planer så avbryter jag honom och säger alltså:

"Jag har alltid drömt om att simma Vansbrosimmet."

Martin hugger som en kobra, och säger,
"Vad bra. Då gör vi det ihop!".
Sen sträcker han fram handen för att markera att vi
har en överenskommelse.

Efter att ha googlat "Vansbrosimmet" i morse så ångrar
jag verkligen att jag tog den där handen.
Det ser inte bra ut för mig.

Man simmar 3000 meter på öppet vatten varav
1000 meter motströms. Det värsta är dock
att man är långt ifrån själv i sina ansträngningar.
I och med att man "tävlar" med 5000 andra, så innebär
det i praktiken att man ibland mer sysselsätter sig med
någon slags vattenbrottning än de mer regelrätta simsätten.

Herregud.
Låt mig klargöra vissa saker om mig:

Jag röker 40 cig om dagen.
Jag kan inte längre knyta mina skor utan att bli andfådd.
Jag är med andra ord en tjock gubbe.
Jag får panik om jag inte får en bana för mig själv i simhallen.
Jag drömmer absolut INTE om att simma Vansbrosimmet.

Men, den 13 juli skall jag och Martin lik förbannat göra det.
Det kan sluta hur som helst.

Mer realistiskt hade varit att ta simborgarmärket då.

I brist på annat.

Jag har varit borta länge nu.
Inte bloggat.
I stället varit i köpenhamn på fest.
Sen börjat jobba som en vanvettig.
Det finns visst folk som läser den här bloggen,
så för att behålla mina läsare och i brist på något
vettigt lägger jag upp en bild.

Det här är inte photoshop.
Det här är svensk verklighet.
Parkerad utanför en svensk kyrka.

You say jump, I say "how high?"

Jag tar allting för seriöst.
Min vän Johan Lindqvist uppmanade sina vänner
att göra det här, och självklart så lydde jag.

Även om jag vet att man definitivt är betraktad
som roligare om man är den som ställer den lite
konstiga frågan, än att vara den idiot som ägnar
saken tid, så gjorde jag mitt bästa när jag antog
utmaningen.

-För är man en loser så är man.
Dessutom en loser som sitter och för muspekaren
fram och tillbaka över en nära väns underliv i en
halvtimme bara för att göra honom glad...

...För vad har man annars vänner till?


Ps. om det är någon annan som vill ha ngt gjort så hör av er! Ds.

Ingå Spelmansgille gone wild!

Vissa saker tror man bara inte.
En sån sak är att jag aldrig hade trott att
det finns spelmän som spelar in musikvideos.
Men det finns det.
Några av dem har en grupp ihop och heter
"Ingå Spelmangille".
Jag imponeras av många saker vad gäller
Ingå Spelmansgille. Men speciellt deras video
"Ingå Spelmansgille i skärgården" är något av
det bästa jag sett på länge.
Och då jobbar jag ändå med TV.
(Många gånger har jag pratat med mina fotografer
om att de skall "våga ligga lite längre på bilderna",
men det här, det är fan något helt annat!)

Jag skulle kunna gå så långt att påstå att den är
ett unikum i dagens medievärld av snabba
klipp och kamera åkningar, men låter bli.
Jag nöjer mig med att påstå att den är en
skön motvikt. Ni kan bedöma själva.
Här är: "Ingå spelmansgille i Skärgården".

Ps. Lägg märke till barnet i ytterkant av videon
ca 00.46 in i klippet. -Poesi! Ds.

Tant Bertas Jasskapell

Ni som läser den här bloggen vet att jag skaffat mig en hobby.
Jag tänkte att ni kanske ville se det senaste tillskottet till min
samling av coola orkestrar? -Det här är Tant Bertas Jasskapell.
Om ni undrar över den lite konstiga stavningen av Jazz så
beror det säkert på att de är från Göteborg. Den andra delen av
sitt namn har de tagit från tanten som lånade ut sin källare som
replokal åt dem.
Varför hon gjorde det vet jag inte.
Men på deras hemsida står det att de är;
"bandet med den breda repertoaren och det glada humöret".

Ett sånt band vill man ju definitivt ha i sin källare.
Alla dagar i veckan.

Jag har äntligen fått en hobby!

Jag har alltid avundats folk som pysslat med något vid sidan om.
Något som de kanske fastnade för i unga år, och som växt till
en del av livet de inte kan vara utan. En hobby helt enkelt.

Med ljus och lykta har jag sökt efter något JAG skulle kunna
göra som förströelse. Och nu har jag äntligen hittat det.

-Jag har börjat samla på orkestrar.
Eller rättare sagt fotografier på orkestrar.

För några dagar sedan upptäckte jag av en slump
att det finns riktigt många fina bilder på orkestrar
upplagda på nätet. Efter flera dagars arbete har jag
nu min första samling klar då jag tittat, bedömt och
laddat hem så många bilder att jag blivit nogrann i
mitt sökande. Man kan säga att jag gjort ett litet privat
filter så att kraven jag ställer på en riktigt bra
orkesterbild blir tillfredställd.

KRITERIER FÖR EN BRA BILD PÅ EN ORKESTER ENLIGT MIG:

1) Medlemmarna måste ha med sina instrument på bilden.
2) Medlemmarna får inte spela på instrumenten när bilden tas.
3) Orkestern skall ha sina medlemmar placerade i olika nivåer.
4) Orkestern måste ha en historik.
(Ex De spelade vid Ornäs bryggdanser sommaren -72)

Det är först då jag tycker att bilderna får en poesi över sig som är magisk.

Ta bara bilden på SjötorpsKapellet överst i det här inlägget.
Bilden är tagen 1974 och det är nästan man skulle vilja varit där
när bilden togs. Jag menar, varenda en av medlemmarna
skulle kunna vara en fantastisk bekantskap.

Fotnot:
Jag har sedan jag hittade den här bilden läst mig till att
SjötorpsKapellet ursprungligen bestod av Karl Magnusson,
Gösta Larsson, George Larsson och Allan Levinsson.
De var samtliga bosatta i Lyrestad och Sjötorp i Västergötland.
Vem som vikarierar i den här bilden vet jag tyvärr inte.

Kiss och vätskebalans.

Det skall erkännas direkt.
Jag tar inte hand om min kropp.
Jag tränar inte och jag är inte speciellt noga med vad jag
äter och vad jag dricker. Jag är framför allt inte noga med
i vilka mängder jag intar mat och dryck.
Det har medfört vissa synbara effekter.
Främst på vätskebalansen tydligen.
Jag har aldrig tänkt på saken förrän häromdagen,
då en annan person för första gången kommenterade mitt kiss.

Grejen var att jag glömde - vilket är sällsynt bör påpekas -
att spola på toaletten efter mig i söndags.
E som använde toan strax efter mig, valde förvånande nog
inte att kommentera min slarvighet utan gick direkt på
kvaliteten på mitt urin. Hon sa:
-Mats, hur mycket dricker du på dagarna egentligen?
Jag var ovetande om att någon annan tittat på mina ynka droppar och sa:
-Rätt mycket. Mest kaffe.
-Ditt kiss är brunt. Du måste börja dricka vatten ockå.

Jag vet ju om det här, men gillar inte vatten och
tycker att det borde finnas någon slags genväg.
Nånting som funkar för oss som tycker det är tråkigt att dricka vatten.

För några år sedan tyckte jag att jag hade hittat den.
En kompis i Malmö tipsade mig om att det fanns en
produkt på apoteket som kallades för
"vätskeersättningsmedel". Den skulle hjälpa min kropp att
få bukt med min ovilja att dricka något annat än kaffe och sprit.
Man använde det egentligen till bebisar som hade diarré
men en sidoeffekt var att det skulle vara bra mot en hederlig
vuxen uttorkad bakfylla också.
Glad i hågen och sjukt bakfull begav jag mig till apoteket.
Väl framme vid disken blev jag plötsligt osäker på vad det hette:
- Jag skulle ha sånt där...eh...vätske...sånt man har mot....eh?
- Du menar vätskedrivande? Mot urinvägsinfektioner? sa expediten.
- Precis! sa jag lättad och köpte två paket.

Jag kan berätta att när jag senare, efter att ha tuggat i mig
hela sju tabletter, förmodligen aldrig varit så nära döden.
Jag kissade illröda, små droppar som gjorde ont i
njurarna varenda gång jag försökte klämma fram dem.
I panik över utebliven effekt, och att jag i min värld var på
väg att dö av bakfylla ringde jag sjukvårdsupplysningen.
-Drick vatten. Massor av vatten sa de.
-Jag tycker inte så mycket om det, sa jag.
Finns det inga tabletter jag kan ta?
-Nä tyvärr, sa hon och la på.

Så nu vet jag. Det finns inga genvägar till det perfekta kisset.
Men det betyder inte att jag dricker mera vatten.
Jag har hittat den rätta tabletten i stället.
Jag kissar fortfarande brunt ocht jag hävdar med
bestämdhet att det är GODARE med kaffe och cigg.
Fy fan för tabletter med citronsmak blandat med nikotintuggummi.
Men vad gör man inte för sina nära och kära?

Finn ett fel.

Det är något fel i den här bilden.
De här hönsen jag träffade idag äter ägg.
Äggen är tagna ur samma hönsgård som de går runt i.
Jag frågade Elainas mamma om varför hon
ställde in deras krossade kompisar åt dem att äta,
och då svarade hon:
- Jag vet att det är lite äckligt, men de älskar det. På riktigt.

Jag höll på att kräkas.
På riktigt.

Min hjärna och min dator plays a trick.

Jag vet inte vad som förvånar mig mest.
Om det är:

1) Det som mitt undermedvetna skrivit
medan jag lät tankarna fara iväg i mitt
manusarbete.
2) Det som mitt rättstavningsprogram
skriver om det jag just skrivit.

Så här såg det i alla fall ut på min skärm efter att
jag varit drömmande en stund och bestämde mig
för att fortsätta jobba. Ni bör kanske dessutom
veta att texten jag skrev på handlade om Balett.
Vilket inte på något sätt gör saken bättre.
Men helt ärligt...

.."meningen tycks inte ha något verb"?

-Behövs det?

Det bor en djävul i mig.

Människor är olika.
Men inte mer olika än att man i princip kan
dela in dem i två kategorier.
Den här artikeln delar tydligt in folk i dessa.

Den ena delen blir imponerade av hur Ed Jarret på den här
bilden har slitit för att få sitt enorma sandslott färdigt.
(Det sägs att han använt 40 lastbilsflak och att det tog
honom två veckor för att få det klart)

Jag däremot, jag vill bara riva det.
Jag vet inte om det är för att jag sedan barnsben
älskat den bitterljuva känslan att rasera något jag
inte ens skulle kunna komma i närheten av att bygga.

Men riva det vill jag.
Helst med fyrtio lastbilar som brakar rakt in i det.
-Vilken fest det skulle vara.

Mitt jobb del 2.

Jag skall inte säga att det är många som
har skrivit till mig och bett mig visa exakt
när jag dyker upp i sketchen som jag hänvisar
till i mitt förra inlägg.
Det är nämligen bara en person som gjort det.

Men nyfiken på att ta reda på exakt hur mycket vi
använde av min rakade skalle, och för att göra honom
till lags, gick jag igenom alla klippen
i serien.

Det visade sig att jag syns i exakt 2 sekunder.

Det bevisar egentligen bara på två saker:
1) Jag är extremt noga med att ta klippbilder.
2) Jag är en komplett idiot.

De skälvande sekunderna då jag gör min insats
är mellan 00.34 - 00. 36 i det här klippet:

Jag och mitt jobb.

Det är när jag ser bilder som den här på mig
som jag stannar upp och tänker. "Är det värt det? Är jag redo
att offra allt det här för att göra några minuters TV?"
Vid det här tillfället så har jag 40 graders feber, nackspärr
och har blivit tvungen att raka av delar av mitt hår.
Jag ser lite ledsen och uppgiven ut.
Men det var faktiskt en rolig inspelning.
Om inte annat, så för att jag fick veta hur jag inte
vill se ut när jag blir gammal.

Om du vill se hur resultatet av inspelningarna blev
kolla här.

Pippi Tommy och Annika.

Det här är en av mina absoluta favoritbilder.
Det är sommar. Pippi, Tommy och Annika tar en paus i inspelningarna av serien med samma namn för SVT.
Alla röker. Förmodligen gula Commerce. Tommy ser ut att vara tröttast. Pippi sitter närmast kameran och ser lite frågande ut när inspelningsledaren kommer för att säga att pausen är slut. Som om hon önskat att den var lite längre. Det är en bra bild. Säger mycket om hur det kan vara i TV-världen.

Min dubbelgångare...

Det sägs att varje människa har en dubbelgångare. En del spenderar hela liv utan att träffa dem. -Jag träffade min i Malmö i helgen. När jag och min vän Bollack kommer in på ett ställe säger han plötsligt; "Mats titta på killen därborta, ni är så himla lika." Jag ser att min vän har en poäng och jag går såklart fram till snubben och ber att få ta en bild för att föreviga oss. Dagen efter kommer jag ihåg händelsen och tar fram bilden för att se på den. -Behöver jag säga att jag blev besviken och att jag ångrade att jag var så full dagen innan?

Ge oss ett ställe!

Ibland känns ordet "Kissemiss" känns missvisande på något vis.

Jag håller med danskarna.

På derby i Karlshamn. Livet ter sig annorlunda där. Men ändå ganska likt.

Undrar vilket som säljer bäst?

Min claim of fame: -Att en gång ha hamnat överst på en holländsk snacks-meny.

Jag och Frank. De bästa av vänner.

-En händelse man inte ville missa.

MS Monica blir lyft av traktor. -Som många andra tjejer jag gillar är hon framtung.

Mannen, myten...eh...staden?

Kristoffer på väg för att prata med veterinär om fågelinfluensan. Därav dräkten.

Vad är det här för sorts djur? Egentligen?

Jag vaknade och allt var vitt.

Den här restaurangen finns där jag bor.

Ibland kan man känna sig liten.