Tillfälligheternas spel.

"Vill du hänga med till en krigzon och spela in ett TV-program?"
Det var Joel som frågade och jag sa självklart ja.

Det startade en kedja av händelser som gjort mitt liv avsevärt
mycket innehållsrikare och som lett fram till att jag nu driver
ett barnhem i Etiopien. Fråga mig inte hur det gick till,
men jag slås ofta över alla tillfälligheter som ledde till att det
blev så.

För om inte företaget som jag jobbade för ansett att de var
för farligt att skicka ner 10 personer till Sudan, hade nog
det här inlägget handlat om något helt annat.
Typ Darfurkonflikten eller FN-styrkor i Afrika.

Och om inte formatutvecklarna på Jarowskij tänkt fel och om
lagstiftningen kring skolbyggen i Etiopien sett annorlunda ut,
hade vi aldrig kommit på tanken om att bygga ett barnhem.

Och om inte vi byggt ett barnhem hade jag aldrig träffat
och blivit nära vän med Mesgano och "Brorsan",
två etiopiska byggnadsarbetare som förmodligen är de
bästa människorna jag någonsin träffat.

Om vi inte känt att vi saknade dramaturgi och riktiga
historier hade vi aldrig börjat filma de 12 barn som nu
bor där. Hade det inte varit min tur att filma första
dagen det skulle göras personporträtt hade jag aldrig
fått lärt känna dem som jag gjorde under alla intervjuer.
Då hade nog Daniel gjort det och velat fortsätta.

Och hade det inte varit så förtvivlat svårt att filma pga av alla
folkmassor vi drog på oss jämt, hade jag aldrig klättrat upp på
det där taket i smyg på natten för att kunna få en chans att filma ostört.

Hade jag inte gjort det hade jag aldrig sett hur Tilahoun
somnade i sin koja på sin pressenning, medan hans bror
sjöng och la sin arm över honom som enda täcke.

Och hade jag inte gjort det hade jag aldrig sett hur Sinabwa
vaknade upp naken under en pressenning på trottoaren
och sträckte på sig för att återfå värmen efter natten.

Hade det inte varit för alla dessa tillfälligheter hade jag
dessutom gått miste om allt som gör mig så glad idag.
-Glädjen över att det blev så bra till slut.

Glädjen över att jag kan stå med min nyinköpta systemkamera
och ta en bild som den ovan på ett lyckligt fd gatubarn i ett
barnhem jag själv har varit med att bygga upp.

Och jag hade definitivt aldrig stått med gråten i halsen framför
tolv barn som står på kö för att krama mig och som viskar
"I love you, Mats" i örat på mig när de säger farväl för den här gången.
Tolv barn som var totala främlingar för mig för bara ett år sedan.

Då är jag så tacksam för tillfälligheter.
Lyckliga, underbara, tillfälligheter.