Mishu

Shlmat

Panasonic..?

Mänskligheten fortsätter att imponera...

DEL 2:

Ja, vad skall man säga. Mänskligheten fortsätter att imponera.

Idag fick uttrycket "att få sina femton minuter" en ny innebörd.

Trailer v.48

Uttråkad på jobbet och därför ännu en trailerklippning...

Dagsrapport:

Min vän, småbarnsmamman i Farsta sa:
"Kom ut och häng med mig så känns det säkert bättre"
Hon hade hört att jag var nere och ville muntra upp mig.
Tanken var god, men vissa dagar skall man stanna under täcket.



-Så är det bara.

En trailer

Ibland vill man se annorlunda trailers för sina program.
Ibland får man klippa dem själv.
Här är en jag gjorde åt femman.
- Needless to say, ville de inte ha den.

Just nu på UR...

Ett vettigt försvarstal angående mina inlägg.

De flesta som går in här då och då har säkert redan lagt märke
till att jag inte skriver särskilt ofta nuförtiden.

I väntan på nästa inlägg kan man alltid gå in på den här sidan istället.

Där finns det fler och nyare texter skrivna av mig.

Och de handlar garanterat om viktigare saker än de
ytterst sällsynta och lätt förvirrade inläggen jag
bidrar med här.

Dancin' to the end of time

En av mina arbetskamrater visade mig det här klippet.
Allt utspelar sig tydligen på ett fillipinskt fängelse.
För att slå ihjäl tid har fångarna övat in hela musikvideon
till Michael Jacksons "Thriller".
Till skillnad från mig som har mycket att göra med allt från
barnhemshemsidor, piloter och pitchar på jobbet så verkar
de ha en hel del dödtid. Så mycket att jag nästan aldrig har tid
att skriva här längre.

Men trots allt slit så kan jag inte slå bort känslan av
att de får mer gjort än vad jag får ändå...

Jag och Herr Ibsen.

Jag brukar gilla att läsa om gamla författare.
Framför allt gillar jag historierna om hur spelet
bakom kulisserna i den tidens kulturliv såg ut.

Tex så fullkomligt älskar jag historien om hur Victor Hugo,
som efter att ha skrivit Les Miserables var så nervös över
hur den skulle tas emot av parispubliken att han flydde ut på
landet till en liten stuga i skogen för att undvika recensionerna.
Nyfiken och i våndor författade han ändå till sist ett brev till sin
förläggare för att få veta vad tidningarna och publiken
tyckte om hans verk. Det coola med det där brevet var att
det innehöll ett enda tecken: ”?”

Det tog lång tid för Hugo att få sitt svar och jag kan bara
föreställa mig hur han mådde, och hur mycket han
förbannade det franska postväsendet.
Men till sist kom svaret från förläggaren.
Det stod kort och gott:

”!”

Victor packade såklart direkt sina väskor och återvände
hem för att kunna ta emot parispublikens hyllningar.

----------------


En annan sak som roar och fascinerar mig är striden mellan
Ibsen och Strindberg. Det sägs att de hade ett väldigt speciellt
förhållande till varandra. De hade aldrig mötts, men uppblåsta
kulturpersonligheter som de var, hade de såklart grym
koll på vad den andre företog sig och vilka recensioner den
andre fick. De var helt enkelt avundsjuka och sura gamla
gubbar som tog varje tillfälle i akt att offentligt tala
nedsättande om varandra. Det finns tom litteraturforskare
som hävdar att några av de mest negativa mansporträtten
i deras respektive pjäser har skrivits med författarkollegan
som förebild!

Men längst gick ändå Ibsen.
Det sägs att han alltid hade en bild av Strindberg stående
på sitt skrivbord. En dag frågade en vän honom om saken:

-Varför har du en bild på honom på skrivbordet, ni känner väl inte varandra?

- Nej, sa Ibsen.....Men jag kan inte skriva en enda rad utan att se den galne mannen i ögonen!

Jag kan bara lakoniskt konstatera att kulturlivet
var mer spännande på den tiden....

Tillfälligheternas spel.

"Vill du hänga med till en krigzon och spela in ett TV-program?"
Det var Joel som frågade och jag sa självklart ja.

Det startade en kedja av händelser som gjort mitt liv avsevärt
mycket innehållsrikare och som lett fram till att jag nu driver
ett barnhem i Etiopien. Fråga mig inte hur det gick till,
men jag slås ofta över alla tillfälligheter som ledde till att det
blev så.

För om inte företaget som jag jobbade för ansett att de var
för farligt att skicka ner 10 personer till Sudan, hade nog
det här inlägget handlat om något helt annat.
Typ Darfurkonflikten eller FN-styrkor i Afrika.

Och om inte formatutvecklarna på Jarowskij tänkt fel och om
lagstiftningen kring skolbyggen i Etiopien sett annorlunda ut,
hade vi aldrig kommit på tanken om att bygga ett barnhem.

Och om inte vi byggt ett barnhem hade jag aldrig träffat
och blivit nära vän med Mesgano och "Brorsan",
två etiopiska byggnadsarbetare som förmodligen är de
bästa människorna jag någonsin träffat.

Om vi inte känt att vi saknade dramaturgi och riktiga
historier hade vi aldrig börjat filma de 12 barn som nu
bor där. Hade det inte varit min tur att filma första
dagen det skulle göras personporträtt hade jag aldrig
fått lärt känna dem som jag gjorde under alla intervjuer.
Då hade nog Daniel gjort det och velat fortsätta.

Och hade det inte varit så förtvivlat svårt att filma pga av alla
folkmassor vi drog på oss jämt, hade jag aldrig klättrat upp på
det där taket i smyg på natten för att kunna få en chans att filma ostört.

Hade jag inte gjort det hade jag aldrig sett hur Tilahoun
somnade i sin koja på sin pressenning, medan hans bror
sjöng och la sin arm över honom som enda täcke.

Och hade jag inte gjort det hade jag aldrig sett hur Sinabwa
vaknade upp naken under en pressenning på trottoaren
och sträckte på sig för att återfå värmen efter natten.

Hade det inte varit för alla dessa tillfälligheter hade jag
dessutom gått miste om allt som gör mig så glad idag.
-Glädjen över att det blev så bra till slut.

Glädjen över att jag kan stå med min nyinköpta systemkamera
och ta en bild som den ovan på ett lyckligt fd gatubarn i ett
barnhem jag själv har varit med att bygga upp.

Och jag hade definitivt aldrig stått med gråten i halsen framför
tolv barn som står på kö för att krama mig och som viskar
"I love you, Mats" i örat på mig när de säger farväl för den här gången.
Tolv barn som var totala främlingar för mig för bara ett år sedan.

Då är jag så tacksam för tillfälligheter.
Lyckliga, underbara, tillfälligheter.