Jag brukar gilla att läsa om gamla författare.
Framför allt gillar jag historierna om hur spelet
bakom kulisserna i den tidens kulturliv såg ut.
Tex så fullkomligt älskar jag historien om hur Victor Hugo,
som efter att ha skrivit Les Miserables var så nervös över
hur den skulle tas emot av parispubliken att han flydde ut på
landet till en liten stuga i skogen för att undvika recensionerna.
Nyfiken och i våndor författade han ändå till sist ett brev till sin
förläggare för att få veta vad tidningarna och publiken
tyckte om hans verk. Det coola med det där brevet var att
det innehöll ett enda tecken: ”?”
Det tog lång tid för Hugo att få sitt svar och jag kan bara
föreställa mig hur han mådde, och hur mycket han
förbannade det franska postväsendet.
Men till sist kom svaret från förläggaren.
Det stod kort och gott:
”!”
Victor packade såklart direkt sina väskor och återvände
hem för att kunna ta emot parispublikens hyllningar.
----------------
En annan sak som roar och fascinerar mig är striden mellan
Ibsen och Strindberg. Det sägs att de hade ett väldigt speciellt
förhållande till varandra. De hade aldrig mötts, men uppblåsta
kulturpersonligheter som de var, hade de såklart grym
koll på vad den andre företog sig och vilka recensioner den
andre fick. De var helt enkelt avundsjuka och sura gamla
gubbar som tog varje tillfälle i akt att offentligt tala
nedsättande om varandra. Det finns tom litteraturforskare
som hävdar att några av de mest negativa mansporträtten
i deras respektive pjäser har skrivits med författarkollegan
som förebild!
Men längst gick ändå Ibsen.
Det sägs att han alltid hade en bild av Strindberg stående
på sitt skrivbord. En dag frågade en vän honom om saken:
-Varför har du en bild på honom på skrivbordet, ni känner väl inte varandra?
- Nej, sa Ibsen.....Men jag kan inte skriva en enda rad utan att se den galne mannen i ögonen!
Jag kan bara lakoniskt konstatera att kulturlivet
var mer spännande på den tiden....
